I stavelser som föregår en betonad stavelse är samtliga vokaler utom /u/ och /o/ differentierade. Obetonade stavelser kan endast vara korta och kort /e/ samt /ɛ/ sammanfaller därför. Satsbetoning kan också förstärkas av kontrastiv betoning och emfatisk betoning, vilket sker mer medvetet, men fortfarande i enlighet med att betona den för sammanhanget mest betydelsebärande delen av satsen. Dessa är dock lexikalt förutsägbara och har för det mesta att göra med om ordets rot har en eller två stavelser. De flesta dialekter skiljer också mellan två olika så kallade tonala svenskaspel.se ordaccenter.
Med undantag för pluralformer av verb (som “vi komma” mot det moderna “vi kommer”) och smärre skillnader i ordföljd, särskilt i skriftspråket (till exempel inversionen “Och beslutade styrelsen att…”), var språket i princip identiskt med dagens svenska. Till stor del berodde det på enskilda skribenters tycke, och påverkan från tyskan, där samtliga substantiv än idag skrivs med stor bokstav, var stor. Resultatet var ett kärnfullt språk med anknytning till äldre svensk tradition och som kom att bilda grunden till nysvenskans utveckling.
- Med undantag för pluralformer av verb (som “vi komma” mot det moderna “vi kommer”) och smärre skillnader i ordföljd, särskilt i skriftspråket (till exempel inversionen “Och beslutade styrelsen att…”), var språket i princip identiskt med dagens svenska.
- En individ kan identifiera sig som etnisk svensk men vara medborgare i andra stater eller nationer än den svenska, såsom exempelvis vissa svenskamerikaner.
- Dess främsta medel för att reglera språket är genom ordböcker som Svenska Akademiens ordbok (SAOB) och Svenska Akademiens ordlista (SAOL), samt en rad olika handböcker i grammatik, stavning och rättskrivning (främst Svenska skrivregler).
- Flera av nationalspråkens dialekter kan vara ett mellanting mellan olika språk, som till exempel de svenska dialekter som talas i delar av Dalarna (Älvdalsmål), Jämtland, Dalsland och Värmland, nära gränsen till Norge.
Exakt när dialekter som gutniska eller älvdalska började skilja sig från den senare svenskan är dock svårt att säga. Kombinationerna aa och oe skrevs ofta genom att den ena bokstaven skrevs ovanför den andra och utvecklades senare till bokstäverna å, ä och ö. Substantiv, adjektiv, pronomen och vissa räkneord böjdes i fyra kasus, som förutom de moderna nominativ och genitiv även inkluderade dativ och ackusativ. Över huvud taget är de lågtyska lånorden av en helt annan karaktär än lånord från de mer verkligt främmande språk som skulle komma senare. Det lågtyska inflytandet underlättades avsevärt genom att detta språk redan innan stod de nordiska tungomålen nära på grund av deras gemensamma germanska ursprung och frånvaron av högtysk ljudskridning.
Diakritiska tecken som sådana är ovanliga i svenskan; é används i vissa ord för att indikera betoning av den sista stavelsen som innehåller ett e. Det motsatta är också möjligt som till exempel det relativt nytillkomna ordet “tänk”, som en synonym till “tankesätt”. Svenskans ordförråd är mestadels av germanskt ursprung, antingen genom nedärvda urgermanska ord eller genom tyska (främst lågtyska) och i viss mån engelska lån. Ordföljden är subjekt–verb–objekt, och precis som i tyska används V2-regeln i huvudsatser, det vill säga att verbsatser sätts efter adverbial och bisatser.
Du kan läsa mer om dialekter i kunskapsbanken Lär dig mer om svenska dialekter. Det språk som en person talar kallas idiolekt, och det finns alltså mer än 10 miljoner idiolekter av svenska. Svenskan, som andra språk, varierar också med uppgiften och situationen där den talas. Skriven svenska ser i stort sett likadan ut överallt där den används. Svenskan är på längre håll även besläktad med språk som engelska, tyska och holländska, och ytterst med andra indoeuropeiska språk, en språkgrupp som många europeiska språk tillhör. I Sverige och runt om i världen studerar människor också svenska.
Populärt hos oss
Nusvenska är det språkstadium som den moderna svenskan tillhör och tar sin början en tid efter att urbaniseringen och industrialiseringen hade inletts från ungefär år 1900. Östnordiskan kan studeras i runsvenska och rundanska källor, som vid slutet av vikingatiden började uppvisa små skillnader, och kallas från 1200-talet för fornsvenska och forndanska. Det fornnordiska språket delar vid tidig vikingatid upp sig i västnordiska, östnordiska, och forngutniska, enligt en äldre men idag något omdiskuterad kategorisering. Kandidater till substratspråket är Trattbägarkulturen i Skandinavien,Maglemosekulturen, Nordvästblocket, och Hamburgkulturen. Emellertid tros en tredjedel av proto-germanska ord och böjningsformer härröra från ett icke-indoeuropeiskt substratspråk(en) som talades av någon tidigare kultur i Nordeuropa.
Stryktipset
Det vanligaste uttalet är ɧ-liknande ljud med undantag för ʂ i Värmland och i Norrland och ʃ i finlandssvenskan. Det unika svenska fonemet /ɧ/ (sje-ljudet eller en tonlös palatal och velar frikativa) och dess påstått dubbla artikulationsställen är ett svårt och komplicerat ämne som fortfarande är något omstritt bland fonetiker. Svenskans ordmelodi, prosodi, är ett utmärkande drag som även tillhör de tydligaste skillnaderna mellan olika dialekter.
Svenska avdelningen vid Institutet för de inhemska språken har till exempel gett ut Finlandssvensk ordbok som belyser de skillnader som finns mellan svenskan i Finland och Sverige. Bland dess högst prioriterade uppgifter är att se till att finlandssvenskan inte fjärmar sig från sverigesvenskan i för hög grad. Även om svenskan har varit officiellt administrativt och liturgiskt språk sedan tidigt 1500-tal ansågs det fram till nyligen inte nödvändigt att i lag fastställa svenskans status som officiellt språk i Sverige.
Dessa styrde en gång i tiden vissa kasus, som i modern tyska, men idag återfinns detta enbart i fasta uttryck som “till sjöss” (genitiv) eller “man ur huse” (dativ singular), som dock är rätt vanligt förekommande. Istället används hjälpverbet “ha” med verbet böjt i supinum, som används enbart i detta syfte (även om det i vissa fall är identiskt med just perfekt particip). Alla konsonanter utom /ŋ/ kan förekomma i början av morfem och det finns sammanlagt 6 möjliga initiala trekonsonantskombinationer, som samtliga börjar med /s/, och sammanlagt 31 olika tvåkonsonantskombinationer. I mellansvenska dialekter kan det uttalas som en av frikativorna ʐ och ʂ och mycket ofta som approximanten ɹ. Många dialekter har även diftonger där särskilt gotländska och skånska märks tydligt. Obetonat /ɛ/ uttalas som ə (eller schwa) i de flesta dialekter och en sänkning av vokaler före /r/ är nästan universellt förekommande.
Den svenska folkgruppen har beskrivits som skandinavisk med germanskt ursprung, som under historien nåtts av migrationsströmmar och språkligt och kulturellt inflytande från andra folk. Alla människor är födda fria och lika i värdighet och rättigheter. Den tyska bokstaven ü behandlas som en variant av y och återges ibland i utländska namn. Bokstaven à används för att beteckna enhetskostnad, och är ett lån från franskan. Som i både tyska och nederländska kan dessa ofta bli mycket långa och exemplen på fullt korrekta, men föga praktiska sammansättningar är många. Dessa blev senare transkriberade för att bättre återspegla det svenska uttalet, såsom “paraply” (fr. parapluie), “nivå” (fr. niveau) och “ateljé” (fr. atelier).
I övriga Finland talas det som modersmål framförallt i de finlandssvenska kustområdena i Österbotten, Åboland och Nyland. Den svenska som talats i Sverige sedan det förra sekelskiftet kallas för nusvenska. Många av dem var religiösa texter men det skrevs även skönlitteratur, facklitteratur och olika köpebrev och testamenten. Ungefär från och med vikingatidens början omkring år 800 kan man urskilja svenska som eget språk. Det gemensamma språk som talades i Norden före vikingatiden kallas urnordiska.
I Frostvikens socken i Jämtland förekommer fortfarande det så kallade Lidmålet, ett trönderskt bygdemål. Enligt de flesta vedertagna kriterier för ömsesidig begriplighet kan de fastlandsskandinaviska språken betraktas som dialekter av samma språk. Denna utveckling har skett på grund av Islands och Färöarnas isolering från de övriga språken och även lågtyskans starka inverkan på danska, svenska och norska genom den tyska hansan under medeltiden.